Som vanligt fast ändå inte

Dagarna går, skolan började. Allt ramlade in i sina vanliga rullor igen. Fast ändå inte.
En unge borta, saknad. Fast hon är med hela tiden. Tänker på henne ofta.
Vad gör hon, hur mår hon? Vad äter hon? Sover hon gott? Klär hon på sig ordentligt?
Larvigt? Javisst!
Skitlarvigt!
Men hur ska jag kunna låta bli?
Att bry mig och tänka hela tiden på hur hon har det?
Antar att det går över, och hon kommer hem på fredag.
Väldigt långt till fredag...
Och fort som sjutton kommer helgen att gå.
Sedan är hon borta igen.
Har pratat med henne och SMS:at med drottningen av SMS.
Hon har det bra.
Hon kvittrar hela tiden och har inte tid att prata med mamman...
Tydligt tecken på att det är OK.

Jag är larvig, jag vet.

Ha det bra //
Puss o kram // Marie