Marie i skogen: Utmaningen. . . .

Här kommer det. Saningarna som Malin utmanade mig på:

1. Jag tycker om regn och rusk. Ju mer desto bättre. Fast inte för långvarigt. Någon eller ett par dagar är lagom.

2. Kantareller gör mig lycklig. Även annan svamp förstås. Nästan varje höst plockar jag hinkvis med svamp av olika sorter, ger bort mycket till vänner och bekanta, men då får de rensa själva. Det är liksom själva plockandet som gör mig lycklig, och då är det ju tur att jag bor så nära skogen att det under gynnsamma svampår bara tar någon timme eller så att hämta en 10-liters hink (eller ett par). Riktiga bonusår händer det att lyckan inte upphör förrän långt in i december, det har hänt att jag plockat kantareller efter lucia. Och i höstas dvs. hösten 2007 blev det inte många svampar alls. Hoppas att det blir bättre i år.

3. Jag tycker inte om att få vatten i ögonen! Detta kanske inte går riktigt ihop med sanning nummer 1, men jag menar att jag tycker att det är otrevligt med vatten i ögonen när jag badar. Överhuvudtaget gillar jag inte alls att vara under vatten med huvudet. Det är liksom en annan femma om vattnet kommer uppifrån. Konstigt? Ja kanske det, svårt att förklara den känslan.

4. Jag är väldigt sällan sjuk, nästintill aldrig. Visst kan jag känna mig krasslig som många andra, men mycket sällan är jag så sjuk att jag viker ner mig och ligger i sängen. Faktiskt tror jag att det beror på att man känner efter för mycket. Visst – man kan bli sjuk och må dåligt och ha ont här och där, men att inte gå upp, ligga kvar i sängen och tycka synd om sig själv, det är liksom inte min grej.

5. Jag bryter nästan alltid kedjebrev, skicka vidare till x antal vänner, och dylika skrivelser. Det är förvånande att jag antar denna utmaning. Det är inte likt mej.

6. Jag kan med gott samvete påstå att jag är väldigt godtrogen och hemskt lättlurad. Det kan ibland vara svårt att förstå tror jag. Jag tror alla om gott och allt som alla berättar är sant. Det är ibland lite besvärligt, det händer att jag blir skitarg över saker som barnen berättar och kastar mig handlöst ut i diskussioner och argumentationer för att upptäcka att jag bara fått halva sanningen från början. Börjar dock lära mig när jag ska bli misstänksam och ställa följdfrågor innan jag går till anfall.

7. Det finns inte någon som är så envis som jag. Min familj kan intyga att om jag bestämt mig för något, vad det än är, så är det på det viset. Jag behöver inte ge mig bara för att jag har fel. Kan kanske kallas principfast med ett ”snällare” ord?

8. Bonus-sanning: Jag tycker om att gå till tandläkaren! Ja, jag vet att det är helknäppt, men jag njuter verkligen i fulla drag när jag är hos tandläkaren. Det kan ha att göra med att jag så sällan behöver gå dit…

Så. Nu var det gjort...

Som Malins så klokt sa: de flesta har kanske redan fått sej en släng av utmaningen. Om det eventuellt skulle vara så att någon känner sej beredd så varsågod!

Föresten: Snön är redan borta och jag har passerat Amsterdam i stegtävlingen!!